Helvete-i-jävlar vad jag mått piss de senaste dagarna. Nästan så man trillat av pinnen. Men såklart lägger jag på en finfin fasad av leenden och uppförande. När jag egentligen bara vill skrika allt jag har och slå allt och alla jag ser.

Men imorse tog jag mig en promenad. Snackade lite med mig själv. Hade väl ungefär nått min absoluta botten igår kväll. Och efter lite funderingar hit och dit insåg jag att det finns inte en endaste kotte på detta jordklot som kan göra något åt saken, än just jag själv. Puh, vad jobbigt. En helvetes massa jobb, tänkte jag då. Men bara att komma till den insikten gjorde mig också lugn. Det är ju inget som kommer komma över en natt, nope. Det kommer ta sin tid. Men det är OK. Framöver ska jag bara göra saker som är bra för MIG och som får mig att må bra. Vad fan spelar resten för roll? Mår man bra inombords så löser sig allting annat, så måste det vara. Mitt mål nu är att skippa tankar som "vad förväntar dom sig av mig?", "tänk om han/hon tycker jag är störd/dålig/dryg/töntig/blablabla nu?" och att släppa ut tankar, känslor och reaktioner istället för att hålla dom inombords tills det tillslut svämmar över och jag drunknar i det. Leva nu, inte imorgon, och ta vara på livet som är nu. Det här kan vara livets bästa tid, jag har alla förutsättningar och chanser. Och inte fan tänker jag slösa bort det genom att sätta på mig offerkoftan. Offerkoftan är så ute!