Sitter och lyssnar lite på Enya. Hon sjunger "Who can say why your heart sights as your love flies? Only time. And who can say why your heart cries when your love lies? Only time." Det är så vackert! Och det får mig än en gång att tänka. På hemska telefonsamtal innehållande jobbiga besked. Hur någon på andra sidan luren säger "Sätt dig ner. Det är en sak jag måste berätta för dig." Egentligen spelar det ingen roll vilka ord personen väljer, man förstår på en gång att det är något som verkligen inte står rätt till. Oron och rädslan tränger sig fram igenom rösten. Sen kommer smällen. Och jag tror det är precis där, efter det, som man är som mest förtvivlad. Känslan av att inte veta eller riktigt förstå, att inte veta vad man ska göra. Bara kaos.

Den känslan kommer jag aldrig någonsin att kunna glömma. Och när det händer en nära vän och hon berättar om det för mig, är jag där igen. Känslorna jag förträngt sedan flera år tillbaka. Och det enda jag kan säga är bara att jag förstår, min vän, jag förstår. Sen sitter vi tysta och tänker efter lite. Det gick bra den här gången. Men vi vet att förr eller senare, längre fram i livet, kommer det komma flera sådana samtal. Och även då kommer vi vara helt oförberedda. För sådana besked är något man aldrig kan göra sig redo för.