Haha, ja. Jävlar i min lilla blåa låda så lyckligt ovetande man kan vara. Om vad som komma skall. Att jag i söndags klagade över en ond nacke måste ju ha varit ett skämt. Ett skämt som inte ens var roligt först men som blev ännu sämre i måndagsmorse när jag skulle käka frulle och med alla mina krafter öppna en ny syltburk till müslin. Knak/pang/brak sa det någonstans där bak i nacken och så satt jag orörlig som ett paket på golvet. Kunde inte röra en fena utan att det dödsilade genom hela ryggraden. Ännu ett bevis på min underbara tajming eftersom jag dom kommande dagarna skulle jobba extra som bara fan och dessutom få besök av min nya blivande hyresgäst och dennes mamma. I ett bombnedslag till lägenhet. Men skam den som ger upp för det! Nog fan jobbade jag och nog fan städade jag. Att jag fått smeknamnet "Kylskåpet" på jobbet och att dammsugningen tog tjugo minuter längre än vanligt till trots. Och ska man se det från den ljusa sidan så har mina ögonbollar faktiskt aldrig varit så viga som dom är nu. Känns nästan som att dom kan gå hela varvet runt. Dit synradien inte når är det dock lite knepigare. Som när man ska raka sig under armarna, knyta skosnörena eller se vilken frukt eller grönsak kunderna lagt upp på kassabandet. Då får man chansa och hoppas på det bästa. Nu är det nästintill över. F-I-N-A-L-L-Y. Kan ha varit dom två semlorna som jag klämde igår kväll, för efter dom kändes nämligen hela livet lite lite bättre.