Bonjour vendredi! Myser hemma med min morgongröt, tända ljus och Nyhetsmorgon. Har haft fyra superduperbra dagar med Malle-Frasse och Lill-Emil på Dressmann XL hela veckan fram till igår. Idag är jag istället produktiv hemma och påtar med CV och portfolio.

 

Äntligen känner jag en entusiasm och iver över att ta tag i mitt jobbsökande och det gör mig glad i hjärtat. (Absolut ingenting ont om mina två arbetsplatser jag har nu, tvärtom älskar jag dem båda, men jag tror och hoppas att det finns ett annat jobb där ute där jag egentligen ska vara). Först trodde jag att motivationen kom som en skänk från ovan, men jag har förstått nu att det helt och hållet är min kära vän Rebecca och hennes chef Karins förtjänst. Rebeccas för att hon skjutsade mig på ett bananskal in till detta extrajobb och Karins för att hon lät henne. För i ärlighetens namn ska ingen kredd gå till mig att jag hamnat där, jag har varit en skygg, trög och slö människa som bara haft tur, ungefär så. Jag vet inte varifrån denna ängslighet kommit, men jag har döljt den för mig själv och andra bakom väl uttänkta bortförklaringar. Och sen blir det som det blir – passivitet föder ytterligare passivitet och så lunkar man på där i sitt hamsterhjul. Men nu, bara sådär, har jag tvingats utsätta mig för utmaningar och lära mig nya saker. Och det blir som en jävla drog, man vill bara ge mer, fortsätta växa och ta sig an än fler av dessa utmaningar. Innerst inne vet man ju att det är såhär det är, det är såhär man måste få leva ibland för att inte gå ner sig totalt som människa, men när det var ett tag sen man kände av utvecklingspeppen är det lätt att glömma av hur den verkar.

 

Faktumet att jag inte riktigt lyckades ta mig dit av egen förmåga känns ju lite jobbigt, men skit-jävla-samma, nu ska jag smida medan järnet är varmt, tacksam över att det finns några fina själar som lyckats värma upp järnet åt mig.