Heeeej bloggeliloggis! Det är väl ett jäkla skit att jag aldrig tar mig tiden att blogga nu för tiden. Det är så himla härligt ju, med en massa snack om bara mig mig och mig. Är nog det jag saknar mest med att gå i terapi – att kunna sitta timme efter timme och bara prata om sig själv utan att behöva oroa sig för om någon tycker att man är en dryg jävel, hehe. Men det är faktiskt så att jag har så extremt fullt upp med studierna dessa dagar. Däremot har jag har överraskat mig själv och gått och blivit en effektiv människa! Det var fan på tiden, kan jag tycka. Jag funderar mindre och gör mer – en oerhört behaglig och ovan känsla! Marknadsföringstentan om mer än två veckor har jag så gott som pluggat färdigt till (eh?) och idag blev jag och mina underbara fjortisar (grupp 14) färdiga med vår 13-sidiga nulägesanalys om vårt kära ICA Ettan, tre dagar innan inlämning! Nästa vecka åker ju jag och Ankz och hälsar på Kajan i Aix-en-Provence och det gäller ju att ha framförhållning! (När vi kommer hem igen har jag tre och en halv vecka på mig att plugga in en hel kurs i mikroekonomi vars tenta 80 % av förra årets studenter kuggade, men det tar vi en annan gång.)
 
Jag har insett också, att jag är kass på att fota vardagen these days (skärpning där!). Nu när jag har min nya förträffliga telefon och allt. Det här var i alla fall lite av vad jag hittade i fotoalbumet från den senaste tiden. Jag har ätit tydligen. Införskaffat i en ny tradition: fredagssemla. Druckit bubbel (mer bubbel åt folket!) och lagat en massa god mat hemma hos Sopan (lite underligt smeknamn kan jag tycka, men han insisterar så who am I to disagree liksom). Vi har firat Ken och min kusin också och så har jag varit på stor bullfest i Marres kollektiv. Nästan varje gång vi ses inser vi att vi har färgat håret i samma färg – hur lustigt?! Och så har jag hängt med lillfis W och tillhörande mamma såklart. De var på besök här imorse och åt pannkaksfrukost. Hon tyckte att han skulle visa sig från sin braiga, tysta och sömniga sida idag, han tyckte att han skulle skrika under hela besöket. Ända till tio minuter innan hemfärd – då var det lagom dags för att slumra in. Haha. <3