Jag måste skriva av mig om en sak. Den senaste tiden är den en sak som funnits på min hjärna mer än annat, nämnligen mitt jobb. Eller rättare sagt missnöjet och otillfredsställdheten jag känner inför det. Det är som en tung börda på mina axlar, det som lätt kan dra ner mig i deppighet om jag tänker på det. Jag förstår att många (speciellt mina släktingar och vänner) tänker att: "Men var glad att du har ett jobb, förfan" om jag nämner någonting om det. Och visst, det är inte tilltalande att vara arbetslös heller. Men jag har kommit till ett stadium där jag inte känner att jag kommer längre. I flera år har jag suttit i kassan dag ut, dag in, helger, sena kvällar och tidiga morgonar tills jag för ett tag sen fick chansen att lära mig kiosken och allt vad det innebär. Då åkte jag till jobbet tidigare än jag behövde, jag tog kortare raster, engagerade mig mer i vad som hände på jobbet och gjorde hela tiden mitt allra bästa. Jag kände att jag fick mer ansvar, utvecklades som bara den och njöt av det till fullo. Men när det nu har lagt sig känner jag mig lika likgiltig som innan. Jag hittar inte motivationen. Och anledningen till det tror jag är för att jag inte längre utvecklas. Jag stöter inte på samma utmaningar och allting går åter och igen på slentrian. Visst. Jag tycker jättemkt om mina jobbarkompisar, nya kassachefen är rättvis, snäll, bryr sig om sina medarbetare och passar helt perfekt som just kassachef, och det är inget fel på arbetet i sig. Men jag tror inte att det finns mkt mer för mig att hämta på den arbetsplats jag har just nu. Och där är min motivation som bortblåst. Jag vill ha utmaningar, utvecklas, lära mig nya saker, få mer ansvar, älska arbetsuppgifterna och känna att det jag gör gör någon nytta eller i alla fall att det gör någon nytta för mig. Jag är inte den människan längre som bara vill "settle down" och ha en trevlig liten vardag där allt är sig likt och tryggt och inrutat. Jag vill ha något mer. Jag vill så mycket mer. Jag måste bara komma på vad.

Anyhow, nog om detta nu. Jag har någonting viktigt att berätta. Jag är på väg mot skilsmässa med en av mina äldsta och bästa vänner. Vi har haft en del fina stunder ihop. Men man ändras och glider isär, det är sånt som händer. Ni kommer inte att tro era öron (ögon blir det väl), men idag är den dag som jag beslutat mig för att röka min sista cigarett! Jag har en ynka cigarett kvar i paketet och den ska jag röka nu. Sen är det no more, finito, over. Jag kan knappt tro det själv. Jag läste en artikel i AB och kom på mig själv med att bli totalt jävla livrädd. Tänk att det ska behövas något sånt, något drastiskt, för att man ska ta sig själv i kragen och inse att: det finns inte en endaste liten fördel med att röka, som inte är större än fördelen med att inte göra det. Det är sant. Och nu tänker ni "Amen, smart brud!" Och tro mig, det gör jag med. Men bättre smart sent än aldrig. Jag ska fanimej klara detta. Det spelar ingen roll hur mkt mina arbetskamrater röker på rasterna, hur mkt mina vänner röker på shoppingfikorna, hur mkt K&I blossar på balkongen, jag tänker ändå inte falla för det! Jag är så förjävla säker på det här nu. Jag hoppas bara att det känns likadant imorgon och iövermorgon och dagen efter det. Helt troligt inte, men med min egendesignade pepp-lista ska det gå bra. Det har jag bestämt mig för.