Jag har myspreparerat mig själv med myskläder, mysthé och mysmusik. Men den där riktiga myskänslan infinner sig inte. Utan istället är det bitterfittans närvaro som börjar göra sig märkbar. Hennes mörka skugga drar sig fram genom rummet mot mig som sitter ihopkurad vid skrivbordet. Hon är snart framme vid min off white-vita stol. Znark. Jag tror att jag gillar djupa samtal om livet, eller det gör jag. Speciellt med likatänkande människor som man kläcker ur sig någonting skruvat för (tycker man själv) och så svarar dom "Exakt så känner jag!" Och sen efteråt sjunker allting in och sätter sina små spår. Och det är faktiskt fint. Känslor om livet och eftertanke är fint. Och att försöka motverka bitterfittan är ingen idé. Hon kommer alltid finnas där. Ibland dold bland upptagna tankar, ibland ute i det fria. Då är det bara att låta henne breda ut sig. Tillslut flyger hon sin kos.

Godnatt ;-)