Igår på kvällsfikat försökte Mona-Liza skrämma mig med en bild på en liten unge med läskiga ögon och blod runt munnen. När jag inte blev rädd berättade hon om alla sina mardrömmar hon har om barn och hur fruktansvärt rädd hon är för dem. Hon brukar drömma de här mardrömmarna ofta sa hon. Senast var förra veckan när hon drömde att det gick en pedofil lös i hennes grannkvarter. Då sprang det runt en massa nakna ungar "utan snoppar" utanför hennes hus och de gömde sig under hennes balkong. "Höhö, jag drömmer aldrig mardrömmar" blev mitt svar. Men så imorse vaknade jag dyblöt av svett. Och jag mindes min egna mardröm jag nyss haft som om det som hände intäffat alldeles nyss och i verkligheten.

Jag och en kille som jag träffade för några år sedan skulle helt plötsligt gifta oss. Jag var helt livrädd. Allt var fel. Jag hade asskumma kläder på mig, som det också var bruna äckliga fläckar på överallt. Ingen brudklänning så långt ögat kunde nå. Svettig var jag också såklart. Benen var inte rakade på flera veckor. Det var en halvtimme kvar till bröllopsceremonin och jag drabbades av svår panik och andningssvårigheter. Så frågade jag Kenneth och Mats om det gick att avbryta allt. Men de svarade bara att "nej, nu är det försent, flicka lilla."

OK, det var bara en dröm. Men skräckkänslan som fanns kvar när jag vaknat var verklig. Jag tror egentligen inte det var själva giftermålet som skrämde mig, utan något annat.

Försöker våra drömmar faktiskt säga oss något eller är de just bara drömmar? Jag kanske är rädd om känslan av att vara fri och Mona-Liza kanske känner press att skaffa barn med sin nya kille (som alla hennes väninnor redan gjort med sina pojkvänner)? Who knows!