Igår hade jag och min kusse Thérese tacoskväll. Det är en liten tradition vi skaffat oss eftersom hennes pojkvän Pontus inte gillar tacos och jag aldrig lagar det eftersom det är så tråkigt att äta själv och inte gör någon bra matlåda. Så vi satt i hennes kök med tända ljus och hade den trevligaste av stunder. Pratade om bröllop, ICA Maxi, cancer, hur man skriver ett bra CV och varvade allvar med skratt så vi nästan kiknade. Så kommer vi in på området framtid och pratar om hennes och Pontus flytt i januari och jag frågar hur länge dom varit tillsammans nu? "8 år" säger hon. "My God" svarar jag och tycker att man borde införa ett fint pris för alla som lyckas hålla ihop så länge, för jag kan liksom inte riktigt förstå hur man klarar av det. "Men haha, nej" skrattar hon, "Det behövs inget pris. Varför skulle det behövas det? Det stora priset har man ju redan fått - den känslan att ha hittat personen som man inte kan leva utan". "Jaha, den" svarar jag, precis som om jag visste hur den kändes.