Nu har helvetet frusit till is och Dolly Parton somnat in på mage. Jag har börjat träna! Knappt så jag fattar det själv. Men helt plötsligt tränar ju typ alla jag känner och på frågorna om jag inte ska joina har mina anledningar till att tacka nej börjat ta slut. Eller den enda vettiga nej-anledningen jag egentligen haft är att jag inte känner att jag hinner. Men så läste jag nån jäkla tidning där en PT blev intervjuad och sist i intervjun frågade de honom om ett sånt där komma-igång-tips, varpå han svarade någonting att "De flesta skyller på att de inte har tid, men jag jobbar med många som arbetar som högt uppsatta personer med fullsmockade scheman och till och med de hinner med att träna. Att skylla på att man inte har tid är bara skitsnack, det handlar bara om att prioritera och planera." Jaha, där ser man. Där sprack den enda vettiga nej-anledningen jag hade. Så nu tränar jag. I och för sig så hade jag ju med i min nya-åretplan att jag skulle anta nya utmaningar och det här är fasen utmaning så det räcker och blir över. Nu måste jag gå och lägga mig och vila upp mina spaghettiben jag fått efter dagens pass för jag kan knappt stå upp rakt.