Åh, såna där dagar. När ingenting går riktigt rätt. När man är genomfrostbiten och hur mycket man än klär på sig aldrig riktigt tycks tina upp. När allt frukostbröd är mögligt, ingen stannar för en vid övergångsstället och när man går runt en hel dag med öppen gylf. Man liksom tvingar sig själv att bara acceptera och ta sig igenom dom, för man lever på hoppet att snart kommer en annan sorts dag. En sån där när man vaknar upp och känner sig snygg utan smink fastän man sovit på tok för lite. När solen tittar fram och värmer kinderna. När man blir bjuden på prinsesstårta (inklusive topp-marsipan-rosen) och får ett ”Vi vill gärna att du jobbar hos oss i sommar” av sitt nya favvoställe. När man mitt i en vanlig rökpaus plötsligt inser att både varklumpen innanför tinningen och ångeststenen i magen luckrats upp och gett sig iväg, och att inspirationen och visionerna har börjat hitta sin väg tillbaka. Då känns de skitdagarna man haft innan som en liten minipiss i oceanen. Och man hoppas att nästa gång de kommer kan man känna sig lite lite tryggare i vetskapen att rätt som det är, förr eller senare, kommer solen fram igen. För det gör den alltid till slut.