i'm off in an hour and i know where we can go
2012-10-30@14:22:08
Lite mys från den senaste tiden. Snart ska jag laga till lite lunch, plöja ännu en Filip och Fredrik-poddis och fnurla på vad jag och A-K kan koka ihop för mat ikväll på vår romantiska middagsdejt. Kanske ska ta mig ut en sväng också så jag får röra lite på arslet, för nu börjar jag känna av musarmar, skrivbordsarmbågar, soffryggar och gud vet vad. Igår hade jag visst totalisolerat mig själv hemma och inte lämnat lägenheten på hela dagen. Det kändes ovanligt dåligt. Kan kanske vara mitt undermedvetna som laddar upp med vila inför superpasset på Friskis som jag och Elin ska på imorgon. Kommer antagligen ta tillbaka detta sent imorgon kväll, men just nu är jag pepp som en tok!
Och just ja, måste föreslå en låt som ni kan lyssna på om ni vill gråta ohämmat, nämligen denna. Fick den av Emma för flera flera år sen, och fy fan alltså, jag tycker den är så brutal på det där cheesy sättet som jag hatälskar! Kom på imorse att nu var det rätt så länge sen jag grät och då sätter jag alltid på den här sen sitter jag där med klumpen i halsen och bara gråter, gråter och gråter utan hejd. Låt säga att jag kör den på repeat kanske fem gånger, ja, då bölar jag rakt ut i minst tjugo minuter. Och det, mina vänner, får vara mitt bästa tips till er idag! Jag skulle nog uppskatta det ohejdade gråtet till 70% jobbigt och 30% skönt, men sååååå värt det i det långa loppet. :-) Puzzis!
samedi soir/whouppa!
2012-10-30@00:39:15
Åhå! Denna efterlängtade smullördag. Jag har räknat nya inslag på min kropp och kommit upp i fyra blåmärken, sveddskador på båda armbågarna, sträckt högervad och en bula på låret. Låret liksom?! Men det är det värt alla gånger när man får hänga med de här superkvinnorna. <3
TGIF/NÄRÅJABASKOJA
2012-10-26@22:51:14
Haha. Det var trevligt i lördags, minst sagt! Imorgon blir det dop av lilla Rut och sedan redigt smulpartaj hemma hos Zandy där borta i hufvudstaden. Nu ska jag äta min bacon och chevre och sen glida vidare på min superspeedade dag. Anar att det kan komma att bli en lång natt! Puzz och trevlig helg! :-)
man blir vad man äter och igår åt jag grodlår
2012-10-20@11:32:23
Lördag, sovmorgon, Kate Bush, ledig helg, heldagsdejt med Marre-Muffs och lite (eller kanske mycket) vin på det!
Yoodeladie yoodeladie, hoppsan, vilken dag! ;-)
singing the blues has been getting old
2012-10-19@12:14:20
Bonjour vendredi! Myser hemma med min morgongröt, tända ljus och Nyhetsmorgon. Har haft fyra superduperbra dagar med Malle-Frasse och Lill-Emil på Dressmann XL hela veckan fram till igår. Idag är jag istället produktiv hemma och påtar med CV och portfolio.
Äntligen känner jag en entusiasm och iver över att ta tag i mitt jobbsökande och det gör mig glad i hjärtat. (Absolut ingenting ont om mina två arbetsplatser jag har nu, tvärtom älskar jag dem båda, men jag tror och hoppas att det finns ett annat jobb där ute där jag egentligen ska vara). Först trodde jag att motivationen kom som en skänk från ovan, men jag har förstått nu att det helt och hållet är min kära vän Rebecca och hennes chef Karins förtjänst. Rebeccas för att hon skjutsade mig på ett bananskal in till detta extrajobb och Karins för att hon lät henne. För i ärlighetens namn ska ingen kredd gå till mig att jag hamnat där, jag har varit en skygg, trög och slö människa som bara haft tur, ungefär så. Jag vet inte varifrån denna ängslighet kommit, men jag har döljt den för mig själv och andra bakom väl uttänkta bortförklaringar. Och sen blir det som det blir – passivitet föder ytterligare passivitet och så lunkar man på där i sitt hamsterhjul. Men nu, bara sådär, har jag tvingats utsätta mig för utmaningar och lära mig nya saker. Och det blir som en jävla drog, man vill bara ge mer, fortsätta växa och ta sig an än fler av dessa utmaningar. Innerst inne vet man ju att det är såhär det är, det är såhär man måste få leva ibland för att inte gå ner sig totalt som människa, men när det var ett tag sen man kände av utvecklingspeppen är det lätt att glömma av hur den verkar.
Faktumet att jag inte riktigt lyckades ta mig dit av egen förmåga känns ju lite jobbigt, men skit-jävla-samma, nu ska jag smida medan järnet är varmt, tacksam över att det finns några fina själar som lyckats värma upp järnet åt mig.
Puzz!
oh/you were majesty
2012-10-15@00:26:53
Varenda gång jag ska försöka berätta om något som hänt som jag tycker är så där extra extraordinärt bra eller som gjort mig ovanligt glad så blir det som att jag fastnar totalt och allt blir liksom bara floskler eller en dålig blandning av de mest intetsägande adjektiven som finns att tillgå. Jag har försökt i två dagar att komma på en fin och rolig beskrivning för er om Kajans och min lilla tripp till Paris nu i veckan, utan att riktigt lyckas få till det.
Men en sak kan jag berätta – jag var ärligt talat inte beredd på att känna mig så hemma där borta som jag gjorde. Att komma tillbaka kändes precis så som jag tänker att alla menar när de pratar om "ett andra hem". Fast här är det andra hemmet en stad i ett land där det bor färre vänner än vad man kan räkna på en hand. Alltså måste det vara staden i sig själv som står för hela den där konstiga dragningskraften.
Och nu när jag fick vara där igen med Kajan och allt bara kändes så där alldeles för självklart så blev jag lättad, för jag förstod ju på riktigt då att det vi hade med Paris inte bara var en tillfällig fling utan något som smugit sig lite längre in, och som kanske aldrig kommer släppa eller dela med sig av sin plats. Jag behöver liksom inte vara orolig, någon gång kommer det att bli vi igen.
