Varenda gång jag ska försöka berätta om något som hänt som jag tycker är så där extra extraordinärt bra eller som gjort mig ovanligt glad så blir det som att jag fastnar totalt och allt blir liksom bara floskler eller en dålig blandning av de mest intetsägande adjektiven som finns att tillgå. Jag har försökt i två dagar att komma på en fin och rolig beskrivning för er om Kajans och min lilla tripp till Paris nu i veckan, utan att riktigt lyckas få till det.

 

Men en sak kan jag berätta – jag var ärligt talat inte beredd på att känna mig så hemma där borta som jag gjorde. Att komma tillbaka kändes precis så som jag tänker att alla menar när de pratar om "ett andra hem". Fast här är det andra hemmet en stad i ett land där det bor färre vänner än vad man kan räkna på en hand. Alltså måste det vara staden i sig själv som står för hela den där konstiga dragningskraften.

 

Och nu när jag fick vara där igen med Kajan och allt bara kändes så där alldeles för självklart så blev jag lättad, för jag förstod ju på riktigt då att det vi hade med Paris inte bara var en tillfällig fling utan något som smugit sig lite längre in, och som kanske aldrig kommer släppa eller dela med sig av sin plats. Jag behöver liksom inte vara orolig, någon gång kommer det att bli vi igen.