rah-rah-ah-ah-aaah
roma-roma-maaah

En cigg i min hand. Helst en Marlboro, sort spelar mindre roll fast deras menthol är jag inte så hemskt förtjust i egentligen. Ska jag vara ärlig spelar inte märket världens största roll heller. Bara det är en cigg.

Varför? Mer än att den ser estetiskt vacker ut i handen till min blommiga klänning? För att den är god? Nja, smaken är ju inget särskilt. Nikotinet? Kanske. Ett sätt att identifiera sig själv under några osäkra tonår (som sedan inte riktigt släppt?) Mest troligt.

Blir jobbigt att göra slut på ett så långt och troget förhållande. Men det är och förblir oundvikligt. För hellre gör jag det än avslutar det viktigaste förhållandet jag har i mitt liv - det med mig själv.

Så jävla BRA. Så jävla ROLIG. Så jävla SANN.
Tack Kajsa,
jag skulle inte kunna säga det bättre själv, haha!
:-)

En av de filmer jag älskar mest att kolla på.
(Kanske mestadels för att dom är så himla snygga och coola.)
Måste se den snart igen!

Jag sa det till Elin häromdagen när vi var på COOP och kollade på kokböcker att, vem fan är så dum att man köper en bok med recept på smoothies? Det är ju bara att ta vad man har och känner för och mixa rubbet! Som smaskiga äpplen från Donkens Happy Meal, frysta hallon, gojibär, sojamjölk och en pytteliten skvätt fun light med smak av granatäpple.

SÅ GOTT.

Och såklart dör kameran när saker och ting är på väg att börja spåra på riktigt. Tur eller otur? Bedöm själva.
;-)

Godmorgon. Ikväll blir det RAJTAN-TAJTAN. Nu är det dags att jobba. Två dagar kvar, sen 7 dagars ledighet - wei fucking hoe! Om ni kommer förbi på jobbet och letar efter mig, så gör ni bäst i att leta efter någon som kryper runt på alla fyra längs golvet. Det är mestadels där jag befinner mig just nu.



Och PS. Tack Kajsa och "Sebbe" för omelett-inspirationen!


Yumsie!

Någon dag då och då vaknar man och känner sig bara så jävla snygg. OK, inte så ofta, men det händer. Idag är faktiskt en sån dag. Då tycker jag man ska dokumentera det och spara bilderna på någon säker plats på datorn. Så kan man ta fram dem senare någon dag när man känner sig ungefär lika snygg som en huggorm och tänka att "jävlar, det är inte så illa ändå!"



Fråga inte vad jag gör. Det är såhär jag beter mig när jag känner mig fierce!

Sitter och lyssnar lite på Enya. Hon sjunger "Who can say why your heart sights as your love flies? Only time. And who can say why your heart cries when your love lies? Only time." Det är så vackert! Och det får mig än en gång att tänka. På hemska telefonsamtal innehållande jobbiga besked. Hur någon på andra sidan luren säger "Sätt dig ner. Det är en sak jag måste berätta för dig." Egentligen spelar det ingen roll vilka ord personen väljer, man förstår på en gång att det är något som verkligen inte står rätt till. Oron och rädslan tränger sig fram igenom rösten. Sen kommer smällen. Och jag tror det är precis där, efter det, som man är som mest förtvivlad. Känslan av att inte veta eller riktigt förstå, att inte veta vad man ska göra. Bara kaos.

Den känslan kommer jag aldrig någonsin att kunna glömma. Och när det händer en nära vän och hon berättar om det för mig, är jag där igen. Känslorna jag förträngt sedan flera år tillbaka. Och det enda jag kan säga är bara att jag förstår, min vän, jag förstår. Sen sitter vi tysta och tänker efter lite. Det gick bra den här gången. Men vi vet att förr eller senare, längre fram i livet, kommer det komma flera sådana samtal. Och även då kommer vi vara helt oförberedda. För sådana besked är något man aldrig kan göra sig redo för.

PS. med "å då kollade jag i hålet" menas titthålet i dörren

Man kan dela in oss människor i två grupper; de som ständigt söker drama och de som helst vill slå sig till ro med det trygga. Det här är fascinerande tycker jag. Speciellt människorna som tillhör den första av dessa grupper (som faktiskt de allra flesta av oss gör). De befinner sig i en oavbruten jakt efter något, men vet knappt själva vad detta något är, förutom att de aldrig vill nöja sig med det förutsägbara och vardagligt stabila livet.

Det här är extra tydligt och intressant när det gäller relationer till det motsatta könet. De vill inte ha någon lättläst människa som de vet precis var de har utan någon de måste kämpa för, som sätter griller i huvudet på dem och är sådär ouppnåeligt svårfångad. Det de vill ha är väldigt sällan lika med det de behöver. Och när de fått det de vill ha är det inte längre lika kul. Oftast gör de här människorna också allt för att uppfattas precis likadant som de människorna de söker. Och det är så uppenbart att de söker drama. Varför skulle de annars kasta sig in i förhållanden där de innerst inne vet (men vägrar erkänna för sig själva och andra) att det kommer sluta med att någon involverad (oftast personen själv) blir sårad?

Har det här att göra med folks personlighet elller är det bara en mognadsfråga? Kommer det komma en dag när dessa människor blir äldre då de byter ut sina du-och-jag-är-inget-allt-vi-har-är-just-nu-tankar till några av det mer bestående slaget? Eller handlar det bara om att träffa den rätta personen för att när man gjort det inse att alla pusselbitarna faller på plats och att alla gånger man inte velat slå sig till ro eller nöja sig med en person bara är för att det inte klickat eller varit rätt till 100%?

Bara en tanke. ;-)

Ett stort jäkla grattis till vår älskade Kajsa på hennes dag!
 Hurra hurra hurra hurra!

If it makes you feel good - then I say do it
 :-)

Inte långt kvar nu på omgång 7 av SATC-maratonet jag kör för mig själv. Ett avsnitt innan sovdags och ett direkt efter morgonkaffet. Det har blivit lite av en rutin. Kan knappt somna om jag inte ser minst ett avsnitt innan jag bäddar ner mig, och får ingen bra dag om jag inte går upp en halvtimme tidigare för att titta på ännu ett. Men nu är de snart genomtittade ännu en gång. Förhoppningsvis lagom tajmat tills Vakna med the voice börjar igen.

Har märkt att en av de bästa sakerna med att jobba såhär mycket som jag gör nu är att man inte alls spenderar lika mycket pengar. Nej, man tjänar ju istället! Och nu har jag jobbat så många röda dagar så får jag inte en fet lönespec i slutet av månaden blir jag putt.

Well, time to get dressed. Är jag riktigt snabb hinner jag ett SATC-avsnitt till innan det är dags att dra mitt kort i stämpelklockan.




:-)

Glömde önska alla en smurfigt bra dag! Hihi ;-)

Igår på kvällsfikat försökte Mona-Liza skrämma mig med en bild på en liten unge med läskiga ögon och blod runt munnen. När jag inte blev rädd berättade hon om alla sina mardrömmar hon har om barn och hur fruktansvärt rädd hon är för dem. Hon brukar drömma de här mardrömmarna ofta sa hon. Senast var förra veckan när hon drömde att det gick en pedofil lös i hennes grannkvarter. Då sprang det runt en massa nakna ungar "utan snoppar" utanför hennes hus och de gömde sig under hennes balkong. "Höhö, jag drömmer aldrig mardrömmar" blev mitt svar. Men så imorse vaknade jag dyblöt av svett. Och jag mindes min egna mardröm jag nyss haft som om det som hände intäffat alldeles nyss och i verkligheten.

Jag och en kille som jag träffade för några år sedan skulle helt plötsligt gifta oss. Jag var helt livrädd. Allt var fel. Jag hade asskumma kläder på mig, som det också var bruna äckliga fläckar på överallt. Ingen brudklänning så långt ögat kunde nå. Svettig var jag också såklart. Benen var inte rakade på flera veckor. Det var en halvtimme kvar till bröllopsceremonin och jag drabbades av svår panik och andningssvårigheter. Så frågade jag Kenneth och Mats om det gick att avbryta allt. Men de svarade bara att "nej, nu är det försent, flicka lilla."

OK, det var bara en dröm. Men skräckkänslan som fanns kvar när jag vaknat var verklig. Jag tror egentligen inte det var själva giftermålet som skrämde mig, utan något annat.

Försöker våra drömmar faktiskt säga oss något eller är de just bara drömmar? Jag kanske är rädd om känslan av att vara fri och Mona-Liza kanske känner press att skaffa barn med sin nya kille (som alla hennes väninnor redan gjort med sina pojkvänner)? Who knows!

Stog på balkongen och rökte alldeles nyss. Så shufflades ABBAs Happy New Year fram på Spotify. Och så slog den mig igen. Den där löjligt lyckliga känslan. Tror tillochmed att jag nästan kunde ana en liten glädjetår i ögonvrån när jag kände efter. För jag är så glad. Jag har en lägenhet där jag för första gången på väldigt väldigt länge känner mig hemma, jag har de underbaraste vännerna man kan tänka sig och om endast ett par veckor börjar jag en utbildning jag verkligen verkligen vill gå. I can't wait på att det nya året ska börja. För jag vet att det kommer bli fabolous. Fucking jävla fabolous! 

"Seems to me now that the dreams we had before are all dead, nothing more than confetti on the floor? It's the end of a decade in another ten years time. Who can say what we'll find, what lies waiting down that line, in the end of twothousand-and-nine?"

Happy new year! :-)